och vad gör vi nu, när världen blivit blind?
Jag sitter och tittar igenom blogginlägg och nyhetssändningar om demonstrationerna mot FRA-lagen den 16 september. De hölls i Stockholm (där bland annat Magnus Betnér stod på listan bland talare), Göteborg och Malmö. Jag deltog i den i Göteborg, för tyvärr hindrade diverse sjukdomar oss att ta oss upp till Stockholm. Vilket gjorde att jag missade Betnérs tal - mycket bittert.
I alla fall deltog jag i demonstrationen i Göteborg. Det är lite tvister om hur många vi egentligen var, men media påstår en bra bit över 1000, någon sade till och med 1500. Fast det tvivlar jag dock på, runt 1000 skulle jag tro. Nog sagt om det, inte viktigt egentligen.
Det som däremot är viktigt, som jag tänker skälla på alla för, är bristen på engagemang! Jag hör hela tiden människor grymta om den omtalade lagen. Uttala sig om dess totala vanvett. Men såg jag någon av dessa ansikten på demonstrationen? Nej, inte den här gången, och inte förra. Jag förstår själv att man inte kan tvinga människor till agerande, och att det ligger i den svenska metaliteten att hålla tyst eller muttra i sin ensamhet när man inte håller med. Men snälla. Var och en förstår väl att om man inte uttrycker sin åsikt, och står för den, kommer ingen höra eller bry sig. Och inget kommer att förändras.
"Jag orkar inte. Jag vill inte. Det är ju ändå bara sådana våldsamma extremister som deltar i sådant."
Om jag bara kunde förstå ert resonemang, men det gör jag verkligen inte. Ni vill inte vara avlyssnade, ni vill inte vara övervakade, ni vill leva i en fri demokrati (och sluta lura er själva, för FRA-lagen bryter mot i stort sett det mesta som demokratin står för). Trots detta orkar ni fortfarande inte, vill fortfarande inte - vågar inte.
"Jag är inte rädd för att bli avlyssnad"
Nej, men du, det är inte jag heller - för stunden i alla fall. Jag är inte rädd för min personliga avlyssning, just nu. Men jag är rädd för samhällets avlyssning, jag är rädd för den styrande makt som kan utvecklas i framtiden, jag är rädd för massans cencurering. Det är jag rädd för. Så jag väljer att se förbi mina dagens egotrippade anledningar att hålla tyst, och säger istället ifrån för hela samhällets skull, för framtida generationers skull, för yttrandefrihetens skull och för den mänskliga rättigheten att slippa att bli övervakad skull.
Det tycker jag nämligen är värt att agera för. Man är inte tvungen att göra allt, eller särskilt mycket. Men man är tvungen till att göra något, det är alla skyldiga sina medmänniskor.
Kan jag lita på att ni uttrycker era åsikter nästa gång ni får chansen (varesig de är för eller emot FRA-lagen, eller någon annan åsikt/fråga)? Eller fortsätter ni att sitta tysta och obetydliga - totalt meningslösa för människan och samhället?
Återigen, ni behöver inte göra allt, men ni kan göra lite.
(Jag borde egentligen plugga...)
I alla fall deltog jag i demonstrationen i Göteborg. Det är lite tvister om hur många vi egentligen var, men media påstår en bra bit över 1000, någon sade till och med 1500. Fast det tvivlar jag dock på, runt 1000 skulle jag tro. Nog sagt om det, inte viktigt egentligen.
Det som däremot är viktigt, som jag tänker skälla på alla för, är bristen på engagemang! Jag hör hela tiden människor grymta om den omtalade lagen. Uttala sig om dess totala vanvett. Men såg jag någon av dessa ansikten på demonstrationen? Nej, inte den här gången, och inte förra. Jag förstår själv att man inte kan tvinga människor till agerande, och att det ligger i den svenska metaliteten att hålla tyst eller muttra i sin ensamhet när man inte håller med. Men snälla. Var och en förstår väl att om man inte uttrycker sin åsikt, och står för den, kommer ingen höra eller bry sig. Och inget kommer att förändras.
"Jag orkar inte. Jag vill inte. Det är ju ändå bara sådana våldsamma extremister som deltar i sådant."
Om jag bara kunde förstå ert resonemang, men det gör jag verkligen inte. Ni vill inte vara avlyssnade, ni vill inte vara övervakade, ni vill leva i en fri demokrati (och sluta lura er själva, för FRA-lagen bryter mot i stort sett det mesta som demokratin står för). Trots detta orkar ni fortfarande inte, vill fortfarande inte - vågar inte.
"Jag är inte rädd för att bli avlyssnad"
Nej, men du, det är inte jag heller - för stunden i alla fall. Jag är inte rädd för min personliga avlyssning, just nu. Men jag är rädd för samhällets avlyssning, jag är rädd för den styrande makt som kan utvecklas i framtiden, jag är rädd för massans cencurering. Det är jag rädd för. Så jag väljer att se förbi mina dagens egotrippade anledningar att hålla tyst, och säger istället ifrån för hela samhällets skull, för framtida generationers skull, för yttrandefrihetens skull och för den mänskliga rättigheten att slippa att bli övervakad skull.
Det tycker jag nämligen är värt att agera för. Man är inte tvungen att göra allt, eller särskilt mycket. Men man är tvungen till att göra något, det är alla skyldiga sina medmänniskor.
Kan jag lita på att ni uttrycker era åsikter nästa gång ni får chansen (varesig de är för eller emot FRA-lagen, eller någon annan åsikt/fråga)? Eller fortsätter ni att sitta tysta och obetydliga - totalt meningslösa för människan och samhället?
Återigen, ni behöver inte göra allt, men ni kan göra lite.
(Jag borde egentligen plugga...)
Kommentarer
Trackback
